livets gång..

Livet är ändå en sjukt undlig sak som man aldrig någonsin kommer att förså sig på. Man lever i sån ovisshet om framtiden, och vad som egentligen väntar en och ens nära och kära. Det är obehagligt de gånger man får det slaget i magen och inser att man inte bara kan gå runt och tro att allt alltid kommer vara detsamma, eller att allt kommer att gå som man vill att det sak gå.. Det väntar många överraskningar, dåliga som bra. Som tur var är vi funtade på detta underbara sätt att vi har en tendens till att glömma bort det dåliga men minnas det som är bra i våra liv.

Den här veckan har varit en sån där "slag i magen"-vecka. Som det flesta vet gick johanns pappa bort förra helgen, det finns inga ord som kan beskriva sorgen jag känner för johanna och hennes familj, och jag tänker på er och jag skänker all min energi och ork till er. Jag vet att ni kommer att klara det. Ni är en sån fin och stark familj! Det känns skönt att veta att han slapp lida allt för länge, och som johanna själv beskrev det "nu har han gått vidare till en ny värld att bemästra". Fin mening tycker jag!

Men det var inte slut på eländigheterna för den veckan, på måndag är jag tillbaka på jobbet, och plötsligt får jag ett samtal: - Robert har åkt till akuten, han har fått ett stativ i huvudet och jag vet inte alls hur han mår.
Det var sjukt obehagligt samtal, det gick tusen tankar igenom huvudet, och speciellt eftersom hon inte visste alls hur han mådde. det där stativet väger minst 40kg, det kan döda om det träffar på fel ställe. Som tur var kom Robert in på kontoret några timmar senare, omplåstrad och med en stor blåtira, men han mådde endå helt okej! Det blev sån lättnad att jag nästan började gråta. Elektrikerna har nog ändå den farligaste arbetsplatsen på en filminspelning.
jaja, veckan gick vidare, vi köpte en till tvättmaskin, -vi ringer samma rörmockare som kopplade in våran första, tänkte vi. Men nej, han hade dött dagen innan.. bara så där.. fallit ihop på golvet, ingen vet vad det berodde på. Obehagligt, han var ju här hos oss för ett par veckor sen och var hur pigg och glad som helst. och så bara pang bom, finns han inte mer...
Det går en dag till, får reda på att en av killarna i byn som hjälpte oss bygga upp massa interiörer till filmen har fått samma diagnos som johannas pappa, han har en månad kvar att leva..Tanken slår mig, vad är bäst? vill man veta att man har månader kvar, eller är det bättre som rörmockaren? jag vet inte, som familjemedlem vill man nog ändå veta för att man verkligen ska kunna vara tillsammans den sista tiden, men personligen hade jag nog velat att det bara slår till.
Det blri torsdag, jag, jacob och robert är på väg till Pizzerian.Det ringer på min telefon och det är Linda: - Carro, det har hänt något hemskt, Fredriks Bror har fått en propp i hjärnan.
Mitt hjärta stannade igne, jag ringde fredrik på engång, han satt vid vattnet och var självklart jätteledsen, Så jag satt där med honom och kramade om honom. som tur var mår hans bror bra nu, och han är återställd till det normala. men han vara bara 23år gammal, lika gammal som mig! Jag tycker det är obehagligt, jag blir så rädd, jag vill bara stanna tiden, jag vill inte att flera saker ska hända. sluta få dessa olyckor att ske runt omkring mig! jag blir som livrädd av tanken på när det kommer ske någon av mina absolut närmaste.
Sen blev det iallfall fredag, och vi hade mittfest, det var en superlyckad fest faktiskt!! Med live-band och flera stycken från teamt gick upp och spelade och sjöng. det var så kul och vi dansade hela natten. Dessvärre när vi precis ska gå hem och typ släckt ner det sista, kommer Adam, en kille från teamet, in genom dörren helt svullen i hela ansiktet och blöder ur munnen, då har han blivit nerslagen av tre överkalix-killar när han var på väg hem ensam, det är bara ca 300m mellan stället vi var på och hotellet. HELT SJUKT!! jävla idioter!! vi måste sätta dit dom, ingen ska få komma undan med något sånt där...

ja, sjukt deppigt inlägg, efter att inte ha skrivit på flera månader..
Men det är ju när man känner så som man egentligen bara vill skriva av sig det. Jag tänkter avsluta det här inlägget med att säga hur mycket jag älskar min familj och alla mina underbara vänner, utan er vore jag ingenting, och det får aldrig hände er någonting! var rädda om er!

Så, nästa vecka måste bli en bra vecka, efter regn kommer ju sol ;) och imorgon är det ju också en viss persons födelsedag! ;)

Puss och kram på er om de fortfarnade finns någon som kollar in min blogg! 


RSS 2.0